Love me forever ......

I allways will!!!

Att skaffa ett djur innebär precis lika mycket ansvar som att skaffa ett barn anser jag!
Kanske en ställning jag intagit efter att inte själv fått barn och inte veta hur den känslan påverkar ens inre – men jag hoppas att jag inte sett annorlunda på saken om jag hade fått det.

Jag blev väldigt illa berörd när jag talade med en god vän för några dagar sedan och då fick reda på att en hanne skippats vidare … för att ytterligare en gång i sitt liv agera spermadonator och utställningskalv. Han är nu inne på, inte mindre än sitt 6 hem – minst!

Kunde han inte få bara vara, gå där i en hörna och skräpa, bli älskad och behagligt i ”oform” …? Finns det inte någon som kan ta hand om honom – forever – utan tanke på avel, utställning och vinstjakt?????

Vad är det som gör att vi inte ser dem som en del av oss, en del av familjen, en del av vårt ansvar vi frivilligt valt att ta på oss?

Jag önskar att alla tänker på att aldrig glömma att det djur man valt inte har bett om att få komma till just dig, utan det är du som har skaffat det och det är din uppgift att alltid ge den det allra bästa.

Man måste tänka sig väldigt noga igenom innan man skaffar ett djur: Har man den tiden som krävs?

Har man råd?

Försäkringar, sjukhusbesök, mediciner, mat, m.m.

Om dom blir sjuka, så ska du tänka på att även om den är försäkrad så måste du alltid upp med en summa pengar, en summa som kan bli väldigt hög.

Vad gör du om du eller någon i familjen blir allergisk?

Har ni tagit reda på innan ni skaffar ett djur om ni är allergiska?

Om familjen går skilda vägar, vem tar djuret?

Om du flyttar, kan du då ta med ditt djur?

Om den redan varit i 5hem – hur har man då mage att inte ta den för alltid???

Tyvärr skaffar en del hund utan att tänka längre framåt och det är alltid hunden som blir lidande.

Om man nu tar in en ny hund – med tankar kring avel och utställning – som redan haft många hem … borde man då inte tänka, OM jag tar in denna är det för att den skall få bo, ställas ut, kanske ta en kull, ÅLDRAS, älskas och pensioneras HÄR! ???

Antingen blir de bortlämnade eller så avlivade, detta tycker jag är en skam - skulle du göra så med ditt barn?

Jag får ont i magen bara jag tänker på det – det känns som om man glömt bort varför man började med hund – för kärleken för individerna man har/hade hemma!

Mina hundar, är MINA och de jag skaffar älskar jag och vårdar "FOREVER".
Aldrig, aldrig att jag släpper dem ......