Nä - detta är inte hundrelaterat, inte ens kennelrelaterat. Detta är historien om en ko och hennes sista dagar i livet, hennes sista andetag ....
I söndags morse var en av de boende ute i Norra Grönby ute och gick, hon såg då att en av korna hade gått ned sig i groddammen i hagen.
Hon ringde sin man och han, tillsammans med en av de andra boende i närheten drog upp henne och lade henne uppe på det torra...
De kontaktade bonden som svarade att det var ingen fara - hon kommer att resa på sig, hon har en kalv.
Timmarna gick, hon reste inte på sig, kalven stod vid sin mamma och även de andra korna i hagen var framme och buffade på henne. Hon råmade och kunde höras till de närmaste boende.
Under måndagen körde kvinnan förbi på sin väg till jobbet, tidigt på morgonen. Hon stannade till och kunde se hur kossan lyfte sitt huvud... men hon hade inte under dessa dryga 24timmar rest sig eller förflyttat sig. Hon hade orken, förmågan att lyfta på huvudet och kvinnan kunde se hur hon försökte beta ...
Måndagen förflöt och inget hände med kossans förmåga att resa sig, kalven och de andra kossorna strövde i hela hagen meddans hon inte kunde resa sig och följa med ....
I tisdags kom jag sedan körande vid hagen, tittade till henne och såg att hon var helt livlös, det skar i mitt hjärta.
Jag ringde länsstyrelsen och ville anmäla ...
Talade om vad jag visste och fått mig berättat ...
Timmarna efter händer detta;
Jag har idag kontaktat länsstyrelsen och lokala pressen - tyvärr kan man inget göra ...
Enligt bonden har veterinär kontaktats och hon har fått tillsyn av honom under dessa dagar (ingen av de närboende har sett något av detta).
Hade hon levt idag ... men inte rest sig hade hon blivit avlivad.
Tänk vilka sista dygn, varför plockade man inte in henne i ladugården, in i värmen, undan två kalla nätter ....
Tänk vilket liv, ett nötkreatur - slutar sina dagar genom att ligga och självdö i en hage i Norra Grönby, med sin kalv vid sidan ... råmandes ....
