Vad pysslar jag med idag då?

Helgen har varit helt underbar - vädret har strålat och igår tog jag hundarna på morgon promenix kl 9.00 och kom hem vid strax innan 12.00. Efter det behövde både jag och hundarna nått stärkande - kaffe och lite kulor ;)

När det sedan var dags för kvällsturen var det fortfarande så underbar hög, kall luft så jag kunde inte motstå en lite längre tur då heller - kl 23.00 satte jag ut föttterna och alla tassar... maken ringde kl 23.45 och underade vart vi blev av ... så då var det ju bäst att vända.

Inte en enda gång, under alla mina år med Bronx har jag varit skrajsen för att vara ute - och med tre av samma typ känner jag inte annat än trygg och kan njuta av kvällsdofter och mörker.

Idag då ...

Jo, min uppdatering om att Vegas pappa kommer är släppt och nu är det avelsplanering och avelsvärdering som ligger i tankeverksamheten....

Avelsplanering är en absolut förutsättning för att man som uppfödare skall komma framåt i sin uppfödning. Vill man uppnå vissa resultat kan man inte bara att sätta ihop vilka 2 avelsdjur som helst.

SKK och sydskånska kennelklubben har en hel del bra föreläsningar - om avel, uppfödarrollen och genetik. Jag har gått och varit så nöjd, man lär sig kritiskt titta på sin egna "avelstanke", genetik och nedärvning, juridik och, självklart hur svårt det i verkligheten är - kan varmt rekommendera dem till er också!

Men nu är det alltså planering och värdering för hur jag vill göra med kull nummer två och tre och .....

1 -Det tilltänkta avelsdjuret, den enskilda individen värderas
2 - Avelsdjuret skall paras med? De två skall komplettera varandra, vad gäller exteriör, färg, temperament och hälsa för att nämna några punkter.
3 - Stamtavlor gås genom för att titta på stam och se att de två tänkta individerna inte är för nära släkt
4 - Vidare tycker jag att man alltid ska ställa sig frågorna - Vad vill jag ha ut av denna parning?
5 - Hur kommer den att föra avelsarbetet framåt?

Ytterligare ett absolut måste är att man har de mer erfarna uppfödarna som bollplank.
Jag är verkligen glad att vi har en sådan öppen och generös anda i uppfödarkåren inom pinscher inom och utom landets gränser - när jag ringer och frågar t ex Cathrine eller Sussie om råd ... snabbt som ögat har man ärligt fått höra för och nackdelar! Inga krusiduler eller konstigheter - det är ju nästan som att få erfarenhet på burk ;)

Reise skall bli väldigt roligt att få ta in i aveln här i Sverige - i första led så att säga. Och mina planer är så spännande... Han har mycket exteriört att ge den svenska populationen enligt min mening. Halsen, huvudet, häcken ..... Ah, det är ju en tid kvar. Först är det planerad parning med Vegas som skall släppas ut, genomföras och ....

Men den som väntar på nått gott ......

Timmar ...

Tänk sådan tur det är att Beejay kan lura mig till att skratta och bara ... glömma bort...

När jag åkte iväg till affären för att handla lite var det bäddat, jo, jag lovar ;)

Och när man kommer hem, till och med utanför hör man hur det låter mrrrrrrrrggggggrrrrrrr - Vegas och BeeJay är igång ;)

Dom kan hålla på i timmar - och knasig som jag är ger det mig mest skratt och jag myser av att titta på dem...

Att få dem att sluta är lixom inte i tanken ;)

Underbara hundar, underbara, goa, livsnödvändiga hundar

Idag är det med stor, stor sorg jag gör ett inlägg i bloggen – men… eftersom jag vet att elaka tungor är kvickare än snälla vill JAG släppa ut detta själv!

Min underbara goding BeeJay har varit på ögonlysning idag och resultatet var inte direkt roligt – grå starr på båda ögonen. I hundspråk, en typ av katarakt (grekiska) = grå starr. Katarakt definieras som en grumling i linsen.

Jag frågade Ida Möller hur detta kommer påverka min goding – troligtvis inte alls, sa hon. Det kommer nog inte förändras heller. Men jag rekommenderar att du kollar upp det om ett par år igen. Sannolikt ärftlig men påverkar inte synen hos honom.

Klump i hjärtegropen…

Även om BeeJay inte varit en självklar avelskandidat i min kennel är det ett otroligt tråkigt besked att få – för mig och BeeJay, ingen vill ju att ens hund skall ha några former av abnormaliteter…
Jag vet att detta inte är en ”avelsförbud” hos SKK eller i rasen som så, men det är kanske svårt att motivera användandet och verkligen inte något jag vill plussa på.

Kan ju släppa ut min önskeparning nu då…
BeeJay och Eowyn – Jag tror att det är en kombination som hade blivit väldigt bra – hon hade kompenserat hans svaga rygg och resten är ju så underbart, han har ett uttryck som är sockersött, ljuvligt humör (skrattretande mot oss här hemma ;) ) och arbetsam och arbetsvillig…. MEN så blir det inte nu…

Vad hade BeeJay nu då?
I båda främre linskortex ses strimformade…. Helt enkelt catarakt.
Allt annat såg bra ut (PRA, PPM och PHTVL/PHPV), sa hon.

Den stora fördelen med detta är att det ligger i den främre och inte bakre, då bakre delens arvsgång troligtvis är dominant med ofullständig penetrans. (sa Ida)

Rottweilers rasklubb skriver så här om främre katarakt, efter föreläsning med Lennart Garmer;Främre Y-sömskatarakt sitter i den främre Y-sömmen. Finns bland annat hos flatcoated
retriever. Den stör inte synen påtagligt och Lennart betraktar den som en relativt harmlös
defekt. Hund med främre Y-sömskatarakt kan enligt SKK användas i avel men bör inte paras
med någon som har samma katarakt.
Flatcoated retriever gjorde för 10 år sedan en undersökning där de tittade på resultatet hos
avkomman när två hundar med olika ögonstatus parades. Det rörde sig om flera tusen hundar.
Här finns bra dokumentation att det är ärftligt. Eftersom man inte upptäckte någon tydlig
synnedsättning valde klubben, att tillåta avel på dessa för att inte minska avelsbasen kraftigt

Lite fakta om främre y-sömskatarakt
Med katarakt menas, som jag tidigare nämnde ”grumling i ögats lins”. Vissa katarakter är
mycket små och de behöver därför inte påverka synförmågan. Det är inte bara en katarakts storlek som avgör effekten på synen utan även kataraktens läge i linsen.
Främre y-sömskatarakt har både en liten omfattning och ett ”fördelaktigt” läge i linsen. Det gör att synen påverkas obetydligt, om det påverkar alls.

Linsfibrerna möts normalt framtill i linsen i en nästan osynlig, y-formad struktur (främre y-sömmen). Det är i detta område som främre y-sömskatarakt utvecklas.

Katarakten syns vid undersökning med spaltlampa som en eller flera små pärlformade grumlingar.
En ärftlig bakgrund misstänks för främre y-sömskatarakt.
I den rasen man har följt hundar med främre y-sömskatarakt genom åren bäst och mest täckande ligger flatcoated retriever bäst till. Faktan jag hämtat är till stor del från deras site och/eller avelsprogram.
Därför vill jag även trycka på att det som kommer här gäller för flat coated retriever men allt tyder på att förhållandena är desamma i även alla andra raser. Därför är det rimligt att bedöma alla hundar med främre y-sömskatarakt på samma sätt oberoende av ras.

För hundar som ögonlyses kontinuerligt är medeldebutåldern för y-sömskatarakt cirka fyra år. Men den kan även uppträda hos både yngre och äldre hundar. Vid första tillfället kan man se enstaka grumlingar i y-sömmarna. Med åren kommer allt flera sådana grumlingar och till sist kan linserna ha ett litet ”pärl-band” av katarakter i främre linsbarken.

Genom att iaktta hundar i arbete har man lärt att just den främre y-sömskatarakten inte påverkar synen märkbart. Man har inte heller sett att någon hund (alla raser representerade) med främre y-sömskatarakt utvecklat total katarakt och förlorat synen som gammal.

Kataraktens placering i ögats optiska system är sådan att förlusten av synfält inte blir så stor.
Rasklubben har studerat härstamningar hos flat coated retriever med främre katarakt och funnit en familjär förekomst. Det betyder att det finns en ärftlig bakgrund. Arvsgången är däremot inte fastställd.
För flat coated retriever gäller att hund med främre y-sömskatarakt får användas i avel. Dock avråds från att para två sådana hundar med varandra. Man säger även att valpar efter förälder med främre y-sömskatarakt bör ögonlysas som unga, medelålders och gamla.

Med allt detta sagt och offentligtgjort – dags att vara lite ledsen och nedstämd ett tag… min underbara goding skall få en puss!

Idag blir det inga långa inlägg - bara lite bilder från dagens pinscherträff.

Jag hade en trevlig dag och fick med min ett par stycken urtrötta pinschers ;)

Tack till er som kom - med och utan pinscher!

Nu är det dags för sängen - och om jag orkar kommer litet inlägg ang träffen imorgon - sov gottis

Att förlora ett älskat husdjur...

En uppfödarkollegas pinscherflicka gick bort igår - hon blev biten av en fästing och efter en tid på djursjukhuset slutade hennes hjärta att slå ...

Tanken på hennes förlust ger mig piggar ...

Det är inte riktigt tillåtet att sörja ett husdjur som man sörjer sina vänner och släktingar.

Reaktionerna kan vara okänsliga: "Det var ju bara ett djur. Har du tänkt på att sakffa en ny? Det blir bättre när du skaffat dig en ny."
Men förluster är svåra att mäta och de behöver inte nödvändigtvis kännas mindre efter ett djur, en livslång nära vän. Däremot kan omgivningens inställning göra det svårare att få utlopp för sorgen.

Tänk på vad du kan göra för någon i den situationen - och jag gör det för dig!

Vi skaffar oss husdjur, hund av olika skäl men för mig har det varit en del av mitt liv sedan barnsben. Och de kommer alltid att få ha den centrala rollen i mitt varande!
Att vakna tidigt på morgonen, klä på sig lite snabbt och gå ut i morgonfuktig kyla - med Bronx, BeeJay och Vegas - det finns inget bättre sätt att spendera tiden på....

Det bästa jag gjort i mitt vuxna liv var när jag bestämde mig för att ta hem Bronx på foder - förevigt tacksam Sussie och Uffe - han har grundlagt hela mitt intresse av pinscher och pinscheraktiviteter. Bronx är min ständiga följeslagare och bästa vän - han är grunden till mina engagemang... han är allt!

BeeJay ... han är mitt kärleksbarn (ja, kan man inte få egna skaffar man sig andras ;)) En valp av min underbara Bronx.

Långt från perfekt i andras ögon - men en guldklimp i mina.

BeeJay är min, snart 3åriga kille som alltid ligger i sängen under täcket. Min varma goa, tokiga, roliga humörpeppande goding!

Lägger in lite bilder på honom tagna idag i bloggen - vi har varit ute och njutit av det 19gradiga fina solskensvädret.

Alla hundarna har öst av sig spring i benen och matte har fotat för fullt ;)

Spårade - äntligen

God kväll – om det nu är någon som ids läsa denna vimmelkantiga ”pinscher/mattes-blogg” ;)

Lördagskvällen bestod i att jag kollade på tv;n liggande i soffan, slötittande på inget alls …. Och helt sonika fick ett sug efter att spåra lite med BeeJay, kanske till och med testa Vegas. Och en tanke som kommer in i min tankeverksamhet, släpps sällan ;)

Ner i frysen och rota bland äckligt kött och annat kadaver, ut med blod och klövar (jo, de ligger bland husses mat, inte bland mitt veg. Han står ut med mycket, mitt hjärta) – tinas till söndag morgon.

BeeJay, som visste direkt vad som var på G när jag rotade fram grejerna ur frysen var så taggad och ivrig när vi kom ut till Albäck att han hade svårt vänta på ”skottplatsen”
Eftersom det är lite mer än 7månader sedan vi gick ett spår sist ville jag ge Beejay lite tid att jobba upp sig i spåret – MEN det är en sådan naturlig sak för honom, troligtvis för alla hundar att han dyker skottplatsen och agerar direkt!

Spåret jag la till honom var dryga 700meter - blod på dryga 120ml användes, tre 90graders vinklar och ett bloduppehåll på 15meter hann vi också få in.
Jag gjorde en korsning över 2 stigar och följde längs en liten bäck.

När han kom fram till klöven – vilken lycka! Om en hund kan stolt le – då log han från öra till öra. Han ville hålla kvar den underbara klöven i munnen – säkert skrytsamt visa de andra två som satt i bilen och väntade ”kolla vad jag gjort”.

BeeJay älskar att jobba och all utställning denna termin har fått mig att inte riktigt hinna med honom och hans favoritsyssla – DET skall bli bättring på det – Matte lovar!

Vegas spår var lite kortare och lite lättare – samma mängd blod – inte för att jag tror hon inte skulle ta tag i den spårande uppgiften fint … men, det är viktigt att det blir överpositivt i början ;)

La ett 250m långt spår, en vinkel och ett uppehåll – klöven låg i gräs, lite halvdold och visst, hon fann den ;). MEN inte skulle hon väl ta den läskiga saken i munnen ;)

Vegas har fått skottplatsen och far iväg .....

Mitt i och djupt inne i spårandet ....

Vegas finner och undersöker den mystiska klöven ;)

Jag tror att spåra och speciellt blodspårning är otroligt naturligt för hunden. Det är nog väldigt få hundar som inte skulle klara av det – och då ofta beroende på t ex noskvalster eller ålder, fysik eller helt enkelt ointresse…

Det man vill att hunden skall göra i spårningen är ju att eftersöka ett skadat vilt – och skadade djur avger otroligt mycket större och vidare doftmarkörer än ett friskt djur. Molekylerna från blod, körtlar, partiklar från utandningsluften och djurets hud och hår, samt även uppriven markvegetation – allt detta bildar sammantaget en doft vi vill hunden ska följa i spåret.

Man brukar tala om två olika sorters vittring – mark och luft.
Markvittring är när hunden håller nosen i marknivå. Det hunden söker efter här är allt som binds till markskiktet.
Luftvittring är det ”spår” som kommer via vind och luft. Den avtar relativt snabbt i intensitet och späds på med nya vindar.. Den störta anledningen till att man låter spåret vila i några timmar är just för att det luftburna spåret skall försvinna.

Detta var, som sagt första gången Vegas spårade ..... men verkligen inte den sista ;)

Avslutar med bilderna på BeeJay - han är så underbar att spåra med ... han ÄLSKAR DET!

Spårvittring i det höga gräset, Beejay far fram, över det och försvinner ned i gräset ;)

KLÖVEN ... Grrrr ....

HD och AD

Idag kom svaret på AD/HD röntgen. HD - grad A och AD - UA vilket var ett mycket positivt och bra resultat!

Torsdagen den 6sep var vi äntligen hos veterinären och röntgade BeeJay´s höfter och armbågar. Det har blivit uppskjutet flera gånger på grund av både det ena och det andra. Hur som helst så gick det bra.

BeeJay var lika lugn som vanligt när han träffade Mätte – eller lugn, han gillar sin veterinär och tokviftar på svansen när han ser henne ;).

BeeJay ville ändå visa att den där sprutan som skulle få honom att lugna ner sig till ”röntgen-lugn”, den sved lite och den tyckte han inte om. Assistenten frågade om Mätte ville ha munkorg på honom, men det vill hon aldrig på BeeJay, hon vet att han är en protesterande plutt som inte gör mer än att låter;). Efter att BeeJay fått sprutan skulle vi förflyttas oss till källaren där röntgen var innan han slappnade av helt. Vi hann dock inte mer än ut ur rummet innan BeeJay slappade till! Jag bar min 20,6kg lillplutt ner för trappan - och han var så goo.

Själva röntgen gick bra och Linda, assistenten var så trevlig och snackade med mig hela tiden (det är lite obehagligt att se sin hund så väck) hon tyckte att det såg bra ut. Jag var med hela tiden för att hålla armbågarna på BeeJay - och för att få honom helt lugn. Jag tyckte det gick över förväntan.

Det är mycket att tänka på vid plåttagning - bäcken och knäleder skall vara med på röntgenbilden, benen skall ligga parallellt och knäskålen skall ligga projicerad mitt i lårbenet, dvs benen får ej vara roterade utåt eller inåt. Röntgenplåtarna skall märkas … med en markör av något slag.

Resten av den dagen var BeeJay lite hängig och pipig. Han sov ganska mycket och kröp så fort han fick chansen direkt under mattes duntäcke.

*** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** ***
HD var den första defekten med ärftlig bakgrund som blev klargjord för generell diagnostisering och central registrering.
HD är till stor del ärftligt betingat varför rekommendationen är att använda föräldrar som har godkända höftleder dvs A/B och, om möjligt vars egna föräldrar har godkända höftleder. Trots detta kommer ändå en viss procent av alla valpar att utveckla HD.Ingen uppfödare kan någonsin garantera att HD-fria valpar! Men man kan arbeta så mycket som möjligt för att minimera riskerna.

Höftledsdysplasi – höftledsfel (HD) är en underutveckling av höftleden.Själva ledhålan (höftledsskålen) blir under hundens tillväxt för grund. Detta leder till förslitningsskador och många hundar blir så småningom halta på bakbenen. Innan hälta utvecklas kan en person, som är van att bedöma hundars rörelser, se ett avvikande rörelsemönster på drabbade hundar. Men många gånger kan det ta lång tid innan det märks om hunden är drabbad av HD och ibland händer det att man inte märker det alls!

Pinschern är ju en lättare ras, med kroppskonstruktion som ofta gör att hunden inte ”lider” av HD. Om en pinscher har HD behöver inte det betyda att han inte kan leva ett fullgott liv. Det beror på skadans omfattning och även i vilket skick hunden är i.

Många hundägare, som ”bara vill ha en hemma-hund” resonerar som så att "Min hund har aldrig haft några problem så jag behöver minsann inte röntga!". Men det är aldrig en nackdel att veta så mycket som möjligt om sin hund, hur det ligger till med HD, AD och liknande. Att ens hund inte visa några symptom betyder nödvändigtvis inte att HD/AD är ok, skadan kan finnas där ändå.

MEN med detta sagt, om hunden skulle ha en HD-skada så behöver man ju inte sätta denpå en piedestal eller i bokhyllan utan man anpassar helt enkelt arbete och motion efter den skada som hunden har (rådgör med veterinär) och efter den fysik som finns i grunden. En hund skall ju få ha ett lyckligt liv också och inte bara finnas till för att göra oss hundägare till lags.

Med AD/armbågsledsdysplasi, armbågsledsarthros menas en onormal förslitning av ledbrosket i armbågsleden. Denna förslitning ses oftast ej på röntgenbilden, men ger upphov till benpålagringar,vilka kan ses. Pålagringarna tilltar och förändrar leden så länge den onormala förslitningen pågår.

Avläsningen av röntgenbilder av armbågar går framförallt ut på att utvärdera om det finns benpålagringar i lederna och i så fall ange hur mycket. Orsaker till förslitningen av ledbrosket och de senare uppkomna pålagringarna, är olika typer av tillväxtrubbningar i och runt leden. Dessa rubbningar utvecklas under hundens uppväxttid och kan sällan påvisas före 3½ månads ålder. Gemensamt för de olika tillväxtrubbningarna är att små men väsentliga delar av ledbrosket inte utvecklas normalt eller att de skadas p.g.a. rubbad utveckling i omgivande benvävnad.

Den vanligaste rubbningen, FPC (fragmenterad processus coronoideus), förekommer på armbågens spets, i den främre delen av ledhålan.

Den näst vanligaste rubbningen, OD (Osteochondritis dissecans), förekommer på överarmens inre ledrulle i den nedre delen av ledhålan, nästan mittemot den plats på armbågsbenet där FPC kan förekomma. Utseendet på denna skada liknar det som ibland också ses i bog- och knäled.

En tredje relativt ovanlig tillväxtrubbning, UPC (armbågsledsdysplasi, AD), har varit känd sedan länge hos framförallt Schäfer. Genom en ofullständig förbening av armbågsbenets tillväxtlinje i den övre delen av ledhålanbildas en relativt stor "lös benbit" som är väl synlig på en röntgenbild av leden.

De vanligaste benämningarna på de olika typer av utvecklingsrubbningar är osteochondros (benbroskskada, degeneration) eller AD, armbågsledsdysplasi, (felaktig utveckling av armbågsleden).

Vid HD-avläsning bedömer man direkt det eventuella felet i utvecklingen av leden och sedan separat anger hur mycket pålagringar som tillkommit (arthrosgrad).

Vid röntgenavläsning av armbågarna är det oftast endast möjligt att avläsa om det föreligger benpålagringar och i så fall hur mycket.

Hos hundar med tydliga symptom (bl.a. hälta) p.g.a. defekter i armbågsleden ses dock ofta benpålagringar vid röntgenundersökning redan inom en månad efter det att de första symptomen på en ledskada har uppmärksammats. Tyvärr ger inte graden av arthros någon säker upplysning om hur allvarlig den ursprungliga defekten i leden är, speciellt inte hos vuxna hundar, eftersom arthrosen ökar med åldern och även är starkt beroende av det sätt hunden motioneras på.

En hund med AD-graden LBP (lätt benpålagring) kan ha mera besvär än vad en hund med graden MBP (måttlig benpålagring) eller KBP (kraftig benpålagring) har. Man får anpassa hundens arbete och motion helt efter den skada som hunden har och vilken typ av hund man har.

Kan man undvika HD/AD?

Några få råd jag själv fått är;

1 - Håll valpen så slank att du med lätthet kan känna revbenen då du smeker den längs bröstkorgen och så att hunden har en tydligt markerad midja samtidigt som du ger ett fullgott helfoder. Övervikt i valpens uppväxt kan påverka hd-resultatet negativt.

2 - För att hd-röntgen ska vara officiell ska hunden fyllt 1 år när den röntgas, men i Norge rekommenderas att hunden är ca 1½ -2 år vid hd-röntgen så att kropp och leder hunnit stabiliseras. Detta är något jag själv tyckt låter vettigt.

3 - Röntga inte en tik som löper, ligamenten kan vara lite uppluckrade vid löp.

4 - Det är viktigt att hunden får springa lös några gånger i veckan för att bygga upp musklerna, det räcker inte med koppel-promenader. Dåliga muskler kan leda till sämre hd-status och slappa leder.

5 - När du beställer tid, kräv att utbildad personal utför röntgen. Personalen ska hålla i hundens bakben, (det har hänt att hundägaren själv fått hålla i hundens bakben).

Sist men inte minst – Det är aldrig fel att hd-röntga din sällskapshund! Vi behöver fler röntgade pinschers för att få en bättre överblick över rasen.

En liten snabb uppdatering....

Joanna, Hicksontösen skickade oss en utmaning... vi måste ju anta den innan vi parkerar häcken i bilen för timvis långa resan mot Elverum i Norge.

4 bloggare som jag tycker är Extra Inspirerande och Roliga, Spännande och … väldigt viktigt, ofta Uppdaterade!

Nummer 1 – Underbara Harry och Emma … av så många anledningar.
Emma skriver hur det är, utan försköningar eller illusioner.
Harry är så mysigt skön och det speglar sig i bloggen!
Emma är den pinscherägare jag själv skulle vilja sälja ”den där” krångliga, utmanade pinschern till … och känna mig tillfreds med att HON lyckas!
EMMA - klart helst en tio-poängare utan några krångligheter!

Nummer 2 – Zsandor, roligt och inspirerande … ofta uppdaterat.

Nummer 3 – Zorro – Sandra är väldigt duktig och det är alltid lika roligt att läsa om hennes träningar och bravader med och utan pinscher.
EN stor känga dock … uppdateringar Sandra!

Nummer 4 – Joanna har just nu en blogg - lite trist att skicka tillbaka... men det är en av dem jag kollar dagligen! Blogg (Lite nyhet) som handlar om pupps OCH allt som handlar om valpar, födsel, dräktighet och dyl är av väldigt mycket intresse för mig.
Händer det nått här får Joanna snabbt en fråga… va? Vart, hur?

Sedan skulle jag vilja säga, Poppis, Totte, Eroz och Eówyn… men brist på uppdatering gör mitt finger trött av de extra knapptryckningarna

Vilken tur man har knäppisar...

Det här med att skratta när hundarna gör "bort" sig… Jag har fått höra att man uppmuntrar beteendet med skrattet.
Jag kan nästan känna mig lite elak men det är vansinnigt roligt att ge mina tre juveler kola, segt godis eller sånt… för att se dem stå och toktugga i minuter ;)
Lite retsamt från min sida!

MEN Beejay är minsann en liten parvel som han själv tycker om att retas. Han kan plocka upp en leksak och på pin kiii lägga sig framför Bronx eller Vegas, inte för att leka med utan för att retas!
Det som jag skrattat åt med BeeJay är mest sånt som han gör för att retas ända upp i vuxen ålder. Valpsaker skrattar man åt lite för att de är så vansinnigt söta med.

Retas eller olika sorters tramsigheter. Som när han boffar på täcket, tittar på en och sedan hoppar undan… Eller när han springer rundor runt möbler, medvetet retligt och byter håll om man börjar jaga honom. En favorit, som alltid får mig att skratta, är när han tar en större leksak eller en kong och "dödar" och skakar den så han slår sig själv i huvudet. Eller ännu bättre, slänger iväg den och … kollar runt… men, vart blev den av?

Att leka och döda leksaker är tydligen hur roligt som helst, även för honom. Så BeeJay han morrar på, och så fortsätter han att "slå sig själv". Lite enmansfight med en leksak, sådär…

Saker som hundar gör fast de inte borde.

BeeJay hittar rätt ofta på saker som tar luften ur mig och tär på mina krafter, eller mindre nu efter två års ålder men… fortfarande …. Några riktigt stora saker som krävt veterinären som följd har det väl inte blivit – Peppar, Peppar!!! – men en och annan dunkudde och ett och annat duntäcke har man sett virvlande omkring när man kommit hem från jobbet med en leende BeeJay mitt i allt.

Små saker som då Vegas på myssafton med maken helt fräckt snattade och imponerande fort svalde den dyrt inhandlade italienska skinka som låg på ett fat på bordet, tillsammans med garnering och annat smått… Eller som när hon av någon märklig anledning kände sig tvungen att komma och slicka mig i ansiktet vid flertalet tillfällen då man precis är nysminkad och inte vill bli svartare runt ögon… Hyss helt enkelt.
Fick denna sänt till mig på mailen – av en annan rätt hundtokig … dock knasigt tokig nock för att välja golden framför pinscher – What´s that all about?

Saker hundar bör komma ihåg.
Man ska inte leka krig med husses tofflor.
Sopgubbarna stjäl INTE våra saker.
Jag behöver inte plötsligt ställa mig upp när jag ligger under bordet.
Jag ska inte rulla in leksaker bakom kylen.
Jag ska skaka mig INNAN jag går in.
Jag ska inte äta upp katternas mat, varken innan eller efter de har ätit själva.
Jag behöver inte leta rätt på ett rent hörn av mattan när jag ska kräkas.
Jag ska inte kräkas i bilen.
Jag ska inte rulla min i döda fiskmåsar, krabbskal eller annat på stranden.
Jag behöver inte tvätta husse i ansiktet efter jag har tvättat mig själv.
Katt-godis är inte hundmat.
Jag ska inte äta strumpor och kräkas upp dem i trädgården.
Soppåsen är inte en kak-burk.
Jag ska inte tugga på husses och mattes tandborstar när de inte ser det.
Jag ska inte äta kritor, speciellt inte de röda, för då blir husse och matte hysteriska.
Sitter jag i bilen, måste jag inte ha fönstren nervevade när det regnar ute.
Vi har ingen dörrklocka, så jag behöver inte skälla varje gång jag hör en på TV.
Jag ska inte stjäla mattes underkläder och leka med dem i trädgården.
Soffan är inte en handduk för mitt dräggel, det är inte heller husses och mattes knän.
Mitt huvud hör inte hemma i kylen.
Jag ska inte hugga polisen i handen när han sträcker sig efter mattes körkort.

Min parvel BeeJay, som ju inte alls är rädd eller avvisande till vatten och regn är nog lite sött korkad ibland.
Var nyss ute i regnet och han lyckades ställa sig under en stupränna när han skulle undersöka något speciellt spännande. Efter en kort stund vände han sig om och tittade på mig, precis som om han tänkt: Hörru matte, det regnar ganska mycket idag va?
Förvisso, men man behöver ju inte ställa sig under en stupränna…

ÅH, just det…. Nästa blogginlägg kommer garanterat innehålla lite resa, lite bröllop, lite fest, lite pinscher och massa valpbilder!

Att leva i en flock

Varför vill man ha fler än en hund, varför väljer man att leva med fler än två?

Den frågan ställer jag mig själv ibland, får den även när man är ute och går med alla tre – Oj, vad mycket hundar, är det inte jobbigt? Varför vill man ha så många?

Jag får ju erkänna att jag nog inte har något bra svar... Men det är inte helt lätt jämt, det måste jag erkänna!I samma andetag vill jag säga –

Jag kan inte tänka mig att vara utan en enda av dem!

Under hela min uppväxt har jag varit omgiven av hund, hemma hade vi spaniel, golden och tax, min syster hade schäffer, briard, DP, andra konstiga saker och viktigast av allt pinscher!

En sak som är säker är att det alltid är kul att se hur väl hundar kommunicerar med varandra. Minsta lilla huvudvinkling, öronställning eller ögonrörelse är ofta en kommunikation dem mellan.
Att se BeeJay, nonchalante trycka sig in på Bronx och kräva uppmärksamhet, putsning och mys – han är så söt! Och Bronx som villigt tvättar honom ren, på samma sätt som han gjort under hela BeeJays tid från valp till vuxen hanne. Vegas som toktvättar killarnas öron och BeeJay som myser sig in hos Vegas när det är dags för att sova.
Hundar som är goda vänner håller ju varandra sällskap och trivs ihop.

De flesta hundar uppskattar en hundkompis och det är ju inte direkt så att allt blir jobbigare för att man har två, tre eller fler hundar. Vissa saker blir jobbigare, städning, soffträngsel, matsläppandes, koppeltrassel och okej, starka armar krävs, det ska jag erkänna, men å andra sidan blir andra saker lättare. På det hela taget tycker jag att det är fler fördelar än nackdelar.

Om vi skall ta och väga fördelar med nackdelar -

Fördelar
*Hundarna har alltid sällskap av varandra - förutsatt att de funkar bra tillsammans förstås.
Trivs hundarna tillsammans och är säkra på varandra så har de alltid en bra rastkompisar. Vi har ju t ex våran egna lilla pinscherträff bara vi går utanför dörren för att släppa hundarna;)

*Unga hundar kan lära sig goda vanor och fostras till visst del av den äldre hunden - förutsatt naturligtvis att den gamla hunden har goda vanor. Här måste jag erkänna att Bronx, som ju är en underbar pinscherhanne har varit lite väl snäll och tillåtande för BeeJay. Han har en del att ta tag i nu – upplever han ;) BeeJay testar gränser nu vid dryga 2,5års ålder och Bronx talar om vart skåpet skall stå!

*Är den gamla hunden säker i språk och kommunikation så lär sig den yngre hunden ett bra hundspråk från början, vilket naturligtvis underlättar.

*I vissa moment kan man använda konkurrens mellan hundarna, t.ex. vid inkallning. Kommer inte den ena hunden så lämnar flocken. Det här bör man dock inte göra om inte hundarna är väldigt goda vänner, för det kan faktiskt utlösa konflikter mellan hundarna.

*Skratt, umgänge och fritid är alltid fylld till brädden!

Nackdelar
*Med tre hundar, har jag upptäckt att hundar blir så mycket mer ”bus på rastningarna” samt att de ofta "hetsar" varandra och lyssnar sämre. Vegas är numer den som ofta skäller till först och Beejay hänger på – Bronx tittar lite på dem och äää, det var väl inget att bry sig om! Vi håller på att jobbar bort hennes ”varningsskall” och är på god väg!

*Att få någon att passa en hund går väl ganska lätt, att däremot hitta någon som vill passa tre hundar kan vara lite jobbigare... TACK, Annett för att du finns!

*Det tar mer plats i bilen; två hundar i en kombi går an, i alla fall om man bara är två vuxna. Vi kan packa grejor i baksätet om vi ska iväg resa. Värre blev det ju när vi sen hade tre hundar; buren i baksätet tog upp 60 % och det som blev kvar var inte direkt några stora mängder plats... Är det kanske därför husse inte vill med på utställning? Hmmm….

*Har du en hund som är benägen på att jaga eller som blir galen när du möter andra hundar eller som skäller som en idiot så fort någon hälsar på så finns det en stor risk att du snart kommer att ha tre hundar som gör så. Naturligtvis är det inte alla hundar som tar efter sin kompis, men det är lätt hänt att en valp tar efter den vuxna hunden. Det här med jakt har vi märkt ökat med ålder på Bronx – och eftersom han är ledaren i flocken av hundar och gärna drar med sig resten på hysteriska kaninjakter är han den som är kopplad när de andra springer fritt. Sedan får vi skifta.

*Det blir dyrare med två, tre hundar än med en; mer mat, ytterligare försäkring, fler tuggben och leksaker, fler tävlingsanmälningar, mer avmaskningsmedel, vaccinering etc.
Att hålla tre hundar i tävlingsskick och träning inför andra aktiviteter är inte helt enkelt - det tar naturligtvis mer tid än att bara träna en hund. Överlag är det kul att ha flera hundar att träna med - man får lära sig att växla mellan metoder beroende på vilken hund man tränar och det är säkert nyttigt.BeeJay, Bronx och Vegas är ju dessutom tre olika individer när det kommer vad de tycker är roligt att träna och hur de svarar på träning.

Jag kan inte se hur alla världens nackdelar någonsin skulle kunna väga över de fördelar mina underbara vänner ger mig, kan ni?

Bilder i massor

Idag har jag gått genom alla bilder jag tog igår, på Eówyn och Vegas - vill lägga ut en hel hög till er ...

Och det är ju så att "en bild säger mer än tusen ord"

Eówyn har hittat en skatt - en torkad horngädda, mums ....

Sanden var full av snäckor ...

Avslutar även med dagens två underbara bilder på mina favvisar

De två sista bilderna är tagna idag - när vi åkte ut imorse och släppte dem alla ... underbart vackra, ståtliga -finns det något vackrare än en pinscher?

Lös, ledig och VACKER

Det har varit en mardrömsvecka - på grund av en massa olika omständigheter. Jag har bland annat börjat jobba igen - på halvtid efter att jag varit sjukskriven ... Utmattning, är väl det minsta man kan säga (jo, Linda ;) så heter det).

Det är tur man har några ljusglimtar i tillvaron - tre på fyra ben bland annat.

En ljusglimt har varit allt syande inför Bröllopp i Norge ... Jag längtar så tills den 31 ;) Klänningen är på G och just nu syr jag en sjal att ha över axlarna. Bild ... nä, inte än!

Ytterligare en extra ljusglimt har varit denna dag - Ängelholm tillsammans med Els-Magreth, Eowyn och Vegas. Bronx och BeeJay var hemma med husse (Katterna hemma hos Eówyn är allt för goda för dem ;) ).

Vi packade in oss i min bil och får ned på stranden - Sibirien hette området - på stranden samlas hundar till vänster och nudister till höger.

Visst är det väl konstigt - vi är liksom ett och samma släkte tydligen - vi får alltid dela strand med gubbar som har apportpinne på svaj ...

Detta var första gången jag hade Vegas lös på riktigt - inte bara två meter och koppel på - utan verkligen fritt, heldlöst lös.

Vegas överraskade mig med att ha ett kort avstånd - 10meter ungefär och att hela tiden söka kontakt med mig. Hon kom så fort jag ropade och trots att jag inte hade godis - kel var belöningen - så stannade hon. Så duktig hon ÄR, min pärla.

Eówyn är inne i en extra rolig period nu - matte säger hon är olydig och inte lyssnar. Men jag tycker Els-Margreth har fin kontakt med henne och hon är duktig.

Eówyn och Vegas hade en väldigt skön oc h rolig dag på stranden - och efter det bjöd de hem oss på fika. Tack Els-Magreth för en ortoligt trevlig och skön dag!

Eówyn har även hon bloggat lite om dagen

Äntligen slutlöpt

Äntligen, Vegas har löpt klart!

Jag måste säga att denna gång var det så gott som smärtfritt. Jag hade alla godispluttarna tillsammans tills hon var på dygn 12 - under min översyn självklart. Sedan började jag känna spänningar mellan grabbarna och det var dags att tänka på att separera dem åt.
Både Bronx och Beejay är två killar som jag tycker är lättlästa - men de har dessutom gått väldigt bra att ha dem samman. För Bronx är så parningssäker och Beejay så lydig att han lyssnar på mig.

IAF.....

Vegas och BeeJay har jag under hela tiden kunna ha samman mer eller mindre oproblematiskt ... ett litet morr och en elak blick på dem ibland. Vegas är ju inte den som inte står med rumpan i hösta hugg om hon får ... o stumpen viftar till hundra knyck ... Fin flicka, jo jag tackar jag!

Bronx har jag haft ensam - till stor del med husse i soffan framför tv. Han har också fått ta sina promenader för sig själv - MEN till hans stora lycka har det blivit så mycket mer ensamtid till honom. Bronx älskar ensamturerna vi tar.

Vi sov första natten med mig och Vegas i storarummet - men gnällspikar i båda rummen höll på att driva nattsömnen till vansinne .... Både Vegas och Beejay är två hundar som vill ha flocken samlad - Goa dom är ;)

Så resten av löp, höglöp, när det har varit dags för att sova har vi alla sovit i samma rum - Bronx, som är så okomplicerad, lätt att ha o göra med och goooo, utan att någonsin klaga har fått sova i den stora buren på nätterna. Beejay har fått sova i sin biabädd med kompostgaller runt om nedanför våran säng och Vegas, den gottefian - jo, hon har legat och brett sig i sängen med oss hela tiden. ;) Visst har vattensprutan stått vid sängkanten - för piiiiip har Beejay sagt innan han gav upp och lade sig för att sova ;)

Så inför kommande löp är oron ännu mindre - killarna och vi här hemma känner oss lugna med tanken på hur det fungerar ... detta är ju våran första löptik vi har boendes med oss. Nu är det ju visserligen så att vi planerar parning på nästa löp - IGEN - och denna gången hoppas vi att det skall gå vägen.

En liten bild på min godisplutt BeeJay - ingen är så keligt mysig som han - kärlek!



Jag vill avsluta med två goa, gulliga "sagda av barn"



"En bonde vid vår sommarstuga välte medtraktorn över sig. Det kan vara ganska farligt.Men till all nöd kom han ifrån det hela med livet och lemmen i behåll. GUNNAR 7 ÅR



Det finns många sorters hud. Förhud är till exempel huden som man har framtill medan bakhuden är huden som man har på baken. THERESE 6 ÅR"

Vad var nu min tanke med blogg???

Min tanke med blogg var att inför parning, dräktighet och valpning kunna ha ett nära och uppdaterat fönster ut mot valpköpare … och (som jag) andra intresserade.

Det där med parning var ju tänkt att det skulle komma nu, snart – Vegas skulle, enligt alla konstens regler börja löpa i första veckan av september.

MEN SIIII, Där lurade hon mig och grabben ifråga …. redan under Mälaren hade hon tyckte att ”detta med löp är väl lite trivsamt” … ”eller, va? Matte?”

Jo – klart man tycker, en extra svansande ”fin” flicka och två grabbar som avgudar henne.
Tripp, tripp, svansen , eller lillstumpen går som en elvisp … ÅÅÅÅ, kolla in mig pojkar, jag är såååå fin…. Ska vi leka lite” Ner med tassar, lite lekinviter och gumpen i vädret ….

Det där med löp är inte helt lätt – jag har alltid innan haft killar och även i familjen har det varit killar – för hela slanten!

Innan jag skaffade mig en liten flicka läste jag på en hel del om löp, dräktighet och valpning …
Skall vi titta på det här med löp nu då – eftersom Vegas envisas med det ;)

Löp – så som jag lärt mig
Tikar löper första gången när de har nått ca 85 % av fullvuxen kroppsvikt, vilket betyder att de mindre raser ofta löper första gången vid yngre ålder än storvuxna raser. De flesta tikar löper vanligtvis sin första gång vid mellan 6 och 15 månaders ålder, men vissa, ofta de storvuxna raserna inte kommer igång förrän vid 18-20 mån ålder. Min systers chihuahua däremot ko min i sitt första löp efter 9mån och min väninnas ursprungshund löper endast en gång per år – konstig ras som jag inte kommer ihåg namnet på.

Jag tillhör en av dem som tror de har ett gemensamt förflutet – jag vet de finns dem som inte gör det … Men iaf hundens anfader vargen - når full sexuell mognad först vid två års ålder medan tamhundens pubertet infaller mycket tidigare.

Man tror att detta handlar om den domesticering vi ”har format tamhunden in i” och att den har accelererat utvecklingen av de endokrina körtlarna som har med reproduktionen att göra.

Löpperioderna hos tiken är individuellt men ligger i genomsnitt på ca 6-7 månader men det är inte helt ovanligt att tiken har löp så ofta som var 4;de månad heller (vilket nu Vegas kanske har bestämt sig för.. ).

De flesta tikar är inte absolut regelbundna i sina löp och har tiken haft en valpkull är det vanligt att hon dröjer någon månad längre än vanligt innan löp nästa gång.

Livmoderslemhinnan behöver 4,5-5 månader för att regenerera mellan löpen och om tiden mellan löpen är för korta får inte livmoderslemhinnan tillräcklig tid att återbildas inför nästa löp.
Det kan betyda att chanserna, möjligheten till en eventuell ny dräktighet minskar.

Sedan finns det även någonting som heter split östrus – sk delade löp. Det är inte helt ovanligt att tikar har det. Efter några dagars löp går plötsligt alla tecken på löpning tillbaka. Oftast kommer sedan tiken igång igen inom alltifrån någon vecka upp till någon dryg månad. Det är i dessa fall alltid den senare löpningen som är den riktiga, d.v.s. i vilken ägglossningen sker.
Detta är inget som är fel eller konstigt – det är heller inget som gör att tiken har svårare för att bli dräktig. Man skall, som alltid bara passa in rätt dygn och tid för parning.

Det är också normalt att vissa tikar ibland, eller alltid, löper utan att någon
blödning, sk tyst löp.

Då är man ju verkligen ute i vildmarken när det gäller att hålla koll …..

Så – visst kan vi vara rörande överens om att hannar … det är lättare och mindre krångligt